Av Signe Rudberg Selin © copyright.
Ensamvargens sång
Hon är en ensamvarg
som älskar närhet.
I hennes lya bor bara
arbetet
och hon.
Arbetet dominerar henne.
Och arbetet är det enda
som får dominera henne.
Det får inte du.
Men tack för att du lockar mig
att vandra
in i din skog.
Känna doften av dina barr.
Känna doften av dina löv.
Jag går gärna barfota
bara så du vet.
Jag är trygg i din skog.
Jag trampar mjukt
på din mark som har
tagit emot så många regn.
Och jag regnar så gärna på dig.
Jag är ditt tysta varma vårregn.
Och jag utbyter
gärna ord
Ord som är gränslösa
som myllrar och rusar runt som
myror i en myrstack.
Dina ord
flyger lätt och viskande
förbi mig
En fjäril.
En orange och svart fjäril
som öppnar och stänger vingarna.
Flyger.
Viskar.
En ljuvlig stund.
Och hinner jag inte svara,
så kommer du tillbaka.
Eller så …
kommer du inte tillbaka.
Och det är som det ska vara,
isåfall.
En ensamvarg
klarar sig bra själv.
Men en ensamvarg
kan också
älska närhet.