Av Signe Rudberg Selin © copyright.
Jag hör inte hemma här
Jag hör inte hemma
på den här jorden.
Jag bara låtsas.
Jag har ingen plats här.
Även om du tycker
att det ser ut så.
Jag har gått genom eld.
Jag har gått genom vatten.
Gjort allt.
Sett allt.
Varit djupt ner i
det mörkaste rummet.
Jag dog flera gånger där.
Även om du inte tror det
när du se mitt leende.
”Skäms och var tacksam”!
”Vet hut och var som folk”!
De orden ringde i öronen
När jag gick genom staden.
Jag var ung, vacker och onödigt smart.
Men inuti var jag sönderkrossad
ända ner på cellnivå.
Kärleken var mitt enda hem.
Och den var inte bofast.
Mina vägar var krokiga.
Mina resor var långa.
Och jag var en gäst.
Jag hörde inte hemma här
på denna jord.
Men nu är jag här.
Mitt hem är kärleken och nutiden.
Någon har format
den tid som är nu
till en skyddad trädgård.
Den är grön och röd
och blå och gul
och svart och vit
och lila och orange.
Ja, där bor fåglar och bin.
Och träd
med välsmakande frukter.
Hela trädgården blommar.
Den bär mitt namn
Och jag har rätt
att vara där.